Hanna Ljungh ©

News

Works/Exhibitions:

Seismisk Händelse

Curiosity Cabinet

Ear to the ground

Water Research Area:
Incontinent Structures

I am Mountain

Dapres Nature, SI, Paris

WAYWO/Lokal 30

Hippolyte Gallery

Market Art Fair 2014

WAYWO/Husby Konsthall

We are still lost....

Band/Ties

Vid Världens Ände

Foundations

Orhestration


Vivisections

Reliving a Moment of Madness

Building Barriage/Det Inkontinenta

How to Civilize a Waterfall

Assimilation

Vedergällning

Pull

Exit:Alaska

Road


Work in Progress
CV
Contact
Links

 

 

 

 

HANNA LJUNGH
I AM MOUNTAIN, TO MEASURE IMPERMANENCE
16 JANUARY- 14 FEBRUARY 2016







 





 

 

 

 

 


 

 








 


 

 

 

 

 

I am mountain, to measure impermanence is an installation by Hanna Ljungh consisting of a film illustrating the measurements of Kebnekaise from a human perspective. Ljungh also presents a series of photographs and sculptures portraying the mountain and the surrounding glacier. The sculptures are a continuation of the artist's earlier work with geological strata where a human impact is clearly present. The exhibition also contains a sound piece illustrating statistic sequences.Installed as a site-specific projection, the film I am mountain, to measure impermanence features the southern peak of Kebnekaise, where a team of scientists gather samples and measure the effects of the rapidly melting mountain glacier.
Since 1902, when the first measurement was made, the southern peak of Kebnekaise has been the highest point in Sweden. However, 113 years of research shows a clear tendency that the glacier is melting. Consisting of rocks, Kebnekaise's northern point will therefore, according to the statistics, soon be the highest peak in Sweden.Utilizing sound as a medium, Hanna Ljungh persistently archives all amassed measurements of Kebnekaise to this day. Reduced to an extremely low frequency bass-sound and vibrations, the sound is measured by a large-scale seismograph, the instrument used to detect movements in the ground. In the soundscape, the body mass that Ljungh senses the mountain stands for echoes in the sound of her own body. Her voice is turned into the seismic curve that measures the light quakes emerging from inside the mountain while carrying detailed scientific information.Applying the term Anthropocene - a proposed geological term generated by the impact humans have had on the Earth since the industrialization, Hanna Ljungh continues to investigate the relation between human and non-human.

 

Antropocen-konstens objekt och sinnlighet

När en bra konstnär tar sig an antropocenen handlar det inte om att öka medvetandet om att människan nu sedan ett tag har blivit en destruktiv geomorf kraft som med hjälp av växthusgas och fossila bränslen gör avtryck i själva jordskorpan. Inte heller handlar det om att väcka publikens patos genom att exploatera konsekvenserna av antropocenen, nämligen människans snara utplånande av allt liv på jorden.(1.) Det handlar om att utforska en ny sinnlighet som måste hänga samman med den nya epoken, och ett nytt subjekt. Så verkar det i alla fall vara med Hanna Ljunghs konst. Så: antropocenen visar oss en ny bild av vad Människan är. Hon är inte längre en abstrakt rättighetsbärare eller skapelsens krona, utan en miljöförstörande kraft av geologisk dignitet. Människan har hamnat i ett nytt sammanhang. Den trygga historiska tiden har bytts ut mot geologisk tid, den avgörande relationen är inte den mellan medborgare och stat utan mellan Människa och klimat. Nätverket är oändligt mycket större. Men hur kan man se eller erfara den här destruktiva kraften som utgör vår relation till planeten och tiden? Vilket subjekt måste finnas för att det där ska få en sinnlig realitet?Hanna Ljunghs film (fast kamera riktad mot Kebnekaises smältande toppglaciär, 6 timmars realtidstittande) ger oss en ärlig chans att försöka se förändringen. Givetvis kommer vi inte se den utifrån vår vardagliga, handlingsorienterade perception. Men inte heller som traditionellt kontemplativa estetiska subjekt eller som den ”massa” som är subjektet för en kollektiv filmreception. Men hur ska man då upprätta en sinnlig relation till det hela? Vad är ens objektet för den konsten?Tänk på hennes bilder av en glaciär. Vad är det vi ser? Är det spår i berggrunden som ska tolkas? Den ljusröda färgen, de svart klumparna? Kanske är det inte ens de som är objektet för bilderna, för man ska ju inte behöva vara geolog för att se konst. Det handlar inte om att lära sig läsa borrkärnorna och bilderna, utan om att se dem. Är det inte snarare den försvunna isen som visas, eller klimatförändringen? Objektet för det hela, som ska förmedla en sinnlig och konstnärlig relation till antropocenen, är inte det dokumenterade utan det utställda: hela relationen mellan olika teknologier, geologin och människans påverkan på den, och vår sinnlighet; den geologiska tiden visavi filmisk tid, blyertstecknandets tid mot bergets, den teknologiska spår- och avtryckskonsten framför andra (fotografiet) ställd i relation till spåren i jordskorpan. Det handlar alltså om om att utvinna nya sinnligheter och subjekt i förhållande till det som verken presenterar, men även i förhållande till själva presentationen. Varken det estetiska, det vardagliga eller vetenskapliga sättet att se duger här.Hanna Ljunghs konstruktion av objektet överraskar här. I en antropocen kontext hade man väntat sig att den bild av Människan som framträder i spåren av hennes påverkan på planeten skulle kopplas till den destruktiva kraft som betraktaren har i egenskap av att vara Människa. Människan skulle där inkarneras i en människa, släkte och individ skulle för en stund bli ett: det nya subjektet.(2.) Men Ljungh släpper det antropocentriska här, och låter istället relationerna mellan teknologi, planet, människa bilda själva objektet. Det vi erfar i filmen är hur den ovanligt långa filmiska tiden, 6 timmar, möter en geologisk tid (i vilken sex timmar eller ens 600 år inte existerar) i realtid. Hur påverkas man av det? Vilken tid uppstår i betraktaren, i utställningen? Där har vi ett objekt. Och hur förhåller sig det i sin tur till idén om antropocenen? Men där har vi också ett estetiskt subjekt och en sinnlighet som kanske kan vara relevant för den som ska leva i den nya epoken.Kanske vore det ändå riktigare att tala om det subjektet och sinnligheten som en ny estetisk kropp istället. Kroppen som en mottagare och överförare av krafter och bilder. Ljungh gillar Karen Barad, som förstår kroppen som ”en effekt av och instrument för visualiseringsteknologier”.(3.) Ljunghs objekt, det teknogeologiska konglomeratet, riktar sig till betraktarens kropp. Hon har för övrigt nämnt att bergsklättrare ofta betraktar berg som levande kroppar (kanske är bergsklättring att betrakta som en andlig naturteknologi?). Jord skall vi åter varda – det händer kanske redan i konsten! Kanske är det inte bara det avbildade berget som talar i filmens titel: I am mountain, to measure impermanence. Och verket sade er: Varde berg.Ingenstans ”syns” det där tydligare än i ett verk som är märkligt även till sin status. Ganska typiskt är det att det där verket i sig är två: å ena sidan ett ljudverk, där rösten i de inlästa mätresultat av Kebnekaises höjd behandlas som ett material som genom en sänkning av hastigheten omkodas till mycket låga basljud och vibrationer; å andra sidan en seismograf som reagerar på svängningarna i rösten och ritar ut dem som kurvor. Det är svårt att säga om det är ett verk, två verk, eller ett verk med ett tillägg – och tillägget utan det första verket är inget verk alls. Även detta verk är ett slags nätverk, en relation som i sig inte är ett givet visuellt objekt. Legeringen kropp-berg framställs här, då informationen som konstnären läser upp omvandlas till rent ljudmaterial ur konstnärens kropp som sedan skrivs ut som om de var rörelser i berggrunden. Teknologin förefaller vara ett nervsystem här.Frågorna hur ser man verken och hur ser man den destruktiva kraften, bergets försvinnande, förenas här av sitt svar. Svaret är inte Människan i sin destruktiva förmåga, utan betraktaren i sin oförmåga att se. Konsten tvingar fram ett seende som står i relation till sin oförmåga att se. Det där skulle kunna få Giorgio Agamben att tala om konstens inaktivitet, konst som inaktivitet och som potentialitet. Men jag skulle gissa att 6 timmar i utställningen skulle resultera i något mer: perception som passion, den nya sinnligheten som en ren känsla av de här nya objekten. Vilken passion? Den som sitter får se.

Lars-Erik Hjertström Lappalainen

1.Detta namn för en ny geohistorisk period, antropocen, kommer från de grekiska orden för 'människa' och 'ny' eller 'nuvarande', även 'yngre' (kainos). Den svenska transkriberingen av det grekiska ordet borde egentligen, för att göra etymologin tydlig, vara antropokain, vilket också skulle ha den fördelen att 'kain' utöver att beteckna en epok skulle fånga upp de konnotationer av mord som är knutna till den bibliska figuren Kain, som ju dödade sin äldre bror. Det är dagens människa som är allt levandes mordiska lillebror, Dråparn.

2.
Det här är ett perspektiv som har utvecklats av Claire Colebrook i 'What is the Anthropo-Political?' i Cohen, Colebrook & Hillis Miller (ed.) Twilight of the Anthropocene Idols (2016). Laglig, gratis nedladdning: http://www.openhumanitiespress.org/books/titles/twilight-of-the-anthropocene-idols/

3.
Karen Barad, 'Getting Real: Tachnoscientific Practices and the Materialization of Reality', Differences. A Journal of Feinist Cultural Studies 10.2, 1998.

 

-Läs recension i DN

-Läs recension i Konsten

-Läs recension i SVD