Hanna Ljungh ©

News

Works/Exhibitions:

Stenens Röst

The non Existent Center

Seismisk Händelse

Curiosity Cabinet

Ear to the ground

The North

Water Research Area: Incontinent Structures

I am Mountain

Dapres Nature, SI, Paris

WAYWO/Lokal 30

Hippolyte Gallery

Market Art Fair 2014

WAYWO/Husby Konsthall

We are still lost.....

Band/Ties

Vid Världens Ände

Foundations

Orhestration


Vivisections

Reliving a Moment of Madness

Building Barriage/Det Inkontinenta

How to Civilize a Waterfall

Assimilation

Vedergällning

Pull

Exit:Alaska

Road


Work in Progress
CV
Contact
Links

 

Stenens Röst
Kristianstad Konsthall, Hanna Ljungh, Ulrika Sparre, Richard Long, Cecilia Edefalk, 2018


Curiosity Cabinets: You, me, rock, mountain-commodities of the quatified universe (gold, iron, coal), Hanna Ljungh
Breaky Bottom Flint Circle, Richard Long
Fair Trade, Ulrika Sparre


Curiosity Cabinets: You, me, rock, mountain-commodities of the quatified universe (gold, iron, coal), Hanna Ljungh
Energy Plans, Ulrika Sparre


Curiosity Cabinet (coal 10,4 kg): You, me, rock, mountain-commodities of the quatified universe (The Mothers)Hanna Ljungh


Society of the sensitives, Ulrika Sparre

 


I am mountain, to measure impermamnence-the waiting, Hanna Ljungh
I am mountain, to measure impermanence-measurements,
Hanna Ljungh
To hold(a stone in my hand)
, Hanna Ljungh


To hold(a stone in my hand), Hanna Ljungh

 


Öronstenar, Cecilia Edefalk

 


Trojaborg Snaefellsness, Ulrika Sparre


STENBROTTET
Oavgjord tid, den multiplicerade mineralen, skapad av glöd, som sönderfallande
värmemängder, härdade av vattenformer, tryckta i eviga ögonblick. Vi har åsikter om
månens uppkomst men värjer oss för magneten. Stenen, detta helt andra, det mest osynliga
av det för oss uppenbara som kommer i vår väg. Stenriket, enligt den romerske
naturhistorikern Plinius, är det "område där våra seder framstår som mest förryckta…
bergen gjorde naturen för sin egen räkning, till ett slags gördel som skulle hålla
samman jordens innanmäte; vidare skulle de tjäna till att tämja flodernas våldsamma
framfart, bryta havets vågor och med naturens hårdaste ämne betvinga dess vildaste
trakter… Nu hugger vi sönder dem i marmor av tusen slag, öppnar klippuddar för havet och
jämnar ut naturen". Över allt, både till fots och till havs, fraktar vi "naturens
vildaste element".
Åh det vildaste elementet, vi kärnlösa. Stenen (lithos) och djuret (zoon): det hårda,
kalla och det varmblodiga, mjuka. Redan Plinius, som skrev under det första århundradet
av vår tideräkning, och dog då Vesuvius svalde Pompeji, finner "skäl att rodna av skam"
över gångna tiders våldsamma stenbrott. Han såg städer och tempel av sten men tänkte
aldrig att själen är stenens amalgamering, en stelnad kraft som grimaserar ur ett
historiskt mörker, som bryts fram och fungerar som civilisationernas tätmaterial.
Romarna kallade det saxa loquuntur, "stenarnas tal" skärvor av betecknade block som
återvanns i olika former av bärande väggar. och Krossbruk. Livet ur stenen, människan
som glömmer att hon konstant vacklar mellan paleolitikum och neolitikum, mellan den
gamla stenen och den nya. Nu är detta mjuka djur herre över det vilda elementet, så till
den grad att djuret blivit en geologisk kraft, en parasitisk förskjutning. Djuret kan
ändra flodens riktning, spränga eller hyvla ned hela berg. Djuret vill gärna se det som
det organiskas kontroll över det oorganiska, andens makt över materien. Men vilken av
dem är det som egentligen känner?
Det krävs bara ett minimalt gruskorn för att halta. Hallmattan samlar irriterande
spridningar, på motorvägen sprätter de som skott mot vindrutan, i trädgården ligger de
polerade och arrangerade i en simulerad natur. Överallt finns denna påminnelse om ett
ursprung som vi utan minsta förnekande ändå ser förbi. Den råa formen. Stenen är i vår
värld, men den delar inte vår värld; om det inte handlar om den ädla stenen, den med
alla adjektiven som vi esoteriskt laddar med en fiktiv ekonomi. Endast denna sten är
värde i vår värld. Materien har med andra ord kontroll över anden, en hård valuta som
drar över jorden som en politisk morän.
Glömskan, mörkret och den heliga anden. Tänk om vigenom stenen avbygger en skapelse
avsedd för andra processer. Robert Smithson tänkte jorden som en anarkitektur. En
tektonisk anarki som paradoxalt nog frambringar ordning genom att motivera en absolut
oordning.
Grustagen, bergtäkterna, alla avfarter mot konstgjorda öknar. Stenar flyter, förvandlas
till likvider. Stenar sjunker, förvandlas till grunder.
En återstod av framtiden. Kan vi betrakta dessa kemiska restlösningar av geologiska
förlopp som ruiner? I så fall lämningar efter vad? Varje sten är ett stycke, ett
fragment. Det finns ingen sten som är en helhet, alla är de – från bergsmassiv till
minsta sandkorn – enbart delar. De är delar av något som aldrig är summan av delarna,
lika litet som jordklotet är en produkt av en fullständig händelse. Stenen är ett
ursprungligt söndrande, en naturlig spricka i naturen.
För människan har stenen kategoriskt representerat det livlösa. Men, som Martin
Heidegger ställer frågan, hur kan stenen vara död om den aldrig varit till liv? Är
stenen något som är lika permanent som döden? I själva verket kan man betrakta stenen
som levande, något som består genom att försvinna. Från det stora berget eller
klippblocket blir den bara mindre och mindre: från sten till grus, till sand, till
mineral, till kristall. Övriga djur bryr sig inte om stenen, de lever med den som ett
levande. Först i våra händer "dog" den, först i vår tanke slutade den reflektera, ändå
är den så ofta helig. "Det heliga kan manifestera sig i stenar", skriver Mircea Eliade,
"men det är inte fråga om en tillbedjan till stenen som sådan. Den heliga stenen dyrkas
inte som en sten, den är hierofan, eftersom den visar något som inte längre är en sten…
utan det heliga, det ›helt annorlunda‹". Den visar inte längre.
Sten lever långsamt. Det är klippans hastighet som ger oss svindel. Hur är det
egentligen möjligt att vi i handen kan hålla något som är flera miljarder år gammalt?
Även om det ären lögn att vi inte kan flytta berg så rubbar stenen vårt begrepp om tid,
ett begrepp som inte stenen har skänkt oss utan ett begrepp som vi har skapat i flykten
från den. Experimentet kan vilken som helst utföra. Se mer noggrant på stenen i handen:
brottytan är fylld av repor, märken, stresslinjer, biografiska strukturer. Varje sten är
en karta över ett rike vi aldrig erövrat, på sin höjd endast smulat sönder. Lukta på
den, zinkdoften. Slicka på den, märgen utan tid. Även gruskornet är en skiss.
Vissa säger att sten är minnen av planetens skapelse. Vi använder också stenarna för att
bygga och rista våra minnen. Historia är i många fall plastisk sten. I själva verket är
de batterier, ackumulatorer eller ett slags minerala aggregat i miljonformer som
omsorgsfullt slipas till kulturella liknelser och när som helst (eller aldrig) kan
kopplas ihop med samhällsmaskinen.
Vi bevarar Stonehenge, slott och murar men borrar samtidigt en sex mil lång tunnel genom
alperna; vi tolkar runskrifter och blodstänkta mönsterbildningar på grottväggar utan att
känna till coltanen i mobiltelefonen. En blomma vissnar och vi blir ledsna. En kitsch
från ovan. Träd, växter, maskar, bär och avföring blir ett slags biologiska vittnen på
vår uträkning, ändå vill vi banka in den i stenen och kostnaden betalas med det vi
bankar ut ur den. Det finns ingen logik.
För en natur krävs långt mer än det som på mangementspråk kallas "hållbarhet", det krävs
en geologik. Plinius föraktade den människa "som först satte guld på sina fingrar", men
prisade konsten för den gav kulturen repor. Det första materialet var inte färgen,
aldrig det glimmande, utan formen, råkonsten, basen för alla besvärande överbyggnader.
Så är vi kärnvarelser, lithos. Människans känsla för gravitation, att vi hör till
marken, består av en mikroskopisk sten i örat, placerad av en gud i det trånga rummet
mellan båggångarna och hörselsnäckan.
Den är större hos benfiskar.
Johan Redin 2018